Ångest i 190

 
 
Man kan inte alltid må hundra procent superduper-jättejätte-bra. Det finns ingen på hela jorden som har den superkraften. Alla har svackor. Hur kommer det sig då att det är så tabu att känna känslor som involverar det så ofta går under radarn 'psykisk ohälsa'?
Det är ingen sjukdom att ha en dålig dag. Det är inget udda att känna ångesten pumpa genom huvudet i 190 och det är inget konstigt att känna sig ensam och värdelös. Detta är känslor som mer än hälften av världens befolkning lever med dagligen. Man är aldrig ensam!
 
Igår hade jag en sån dag. Exakt en sån där jobbig, jävlig, jag-önskar-jag-kunde-sova-mig-igenom-den-dag! Jag kände mig ensam och övergiven trots att jag har massor av människor kring mig som öser kärlek över mig. Jag kände mig oproduktiv, ofokuserad, värdelös och känslan av att jag står stilla och stampar öste över mig. Allt detta trots att jag egentligen vet att jag hur driven, duktig och intellektuell jag faktiskt är. 

Hur kommer det sig att man ibland behöver höra någon annan säga till en precis det man själv redan vet, för att man ska tro på det. Den där lilla bekräftelsen från andra, precis som om min egen åsikt eller vilja inte är tillräcklig. 
Det är precis som att fakta försvinner iväg lika snabbt som påhittade bisarra känslor hoppar upp på prispallen och jublar "Mohaha, där fick vi henne", och viftar högt med sitt segertecken. Varför? Och varför förstärks känslorna alltid framåt kvällen?

Det finns inga klara svar eller orsaker till detta, men trots det, står det högst upp på min önskelista att föralltid slippa känna dessa känslor igen.

 
 
Ibland får man påminna sig själv om att det är okej att känna.
 

Kommentera här: